Det är inte ok att känna såhär.
Det är inte ok att vakna 08.30 när man har sovmorgon till 12.40
pga av en dröm jag gärna skulle haft "odrömd"..
Och förlåt för att jag var konstig,
men det är lättare att dämpa gråten med någon i telefon..
Någon som inte vet hur det är eller vad som har hänt.
För hur förklarar man det här?
42 dagar tog det, sedan tillbaka på ruta1 som man brukar säga.
Jag önskar jag skulle kunna förändra mitt liv.
Ta tillbaka det jag ångrat, göra det jag inte gjorde,
säga de ord jag egentligen ville ha sagt.
Men nu är det som det är.
Trotsallt känner jag mig inte helt förstörd än,
lite mer kan jag nog ta ska ni se!
Tyvärr stämmer uttrycket;
"Hoppet är det sista som överger människan" väldigt bra.
För utan det där jävla "hoppet" hade det varit lättare.
Då hade man kunnat lämna allt.
-
And it kicks so hard, it breaks your bones.
Cuts so deep, it hits your soul.
Tears your skin and makes your blood flow.
